95

Nu har jag berättat för dig hur det egentligen är. Du har fått alla mina ord och jag har ingen aning om vad som kommer att hända nu. Så är det ju oftast när jag vill göra något. Jag bestämmer mig och så kastar jag mig utför kanten innan jag hinner ångra mig och vad som händer sen vet jag aldrig. Det enda jag vet är att jag hoppas att allt det här inte får dig att må dåligt. Det är det sista i världen jag vill, att göra dig illa. Jag vill bara få dig att må bra och jag önskar att jag kunde ta små bitar från inuti med en massa glada känslor och ge till dig så att om du hade dem i fickan skulle du aldrig mer behöva vara ledsen.

94

Jag skickade ett sms och frågade om du tycker bäst om vitan eller gulan när du äter ägg. Du svarade vitan. Perfekt. Vi kommer att ha så många härliga frukostar tillsammans. Du tar vitan, jag gulan. Det här var imorse innan jag blev utochin vänd och har gråtit slut på alla tårar. Nu sitter jag med en kopp te och det känns lite bättre fast du inte är här.

93

Himlen är grå och allt ligger som en blöt filt runt mina axlar. Jag bara gråter. Det finns liksom ingen tröst idag. Det gör så ont. Allt gör ont. Jag känner mig så ensam, jag är livrädd för att förlora dem jag älskar men vissa är redan borta. Jag vet inte vem jag är och vad som är min mening. Jag gråter för alla som är mer ensamma än jag, för alla djur som inte har det bra och som aldrig kan säga ifrån. Jag gråter för vacker kärlek som dör och lämnar efter sig tomhet och saknad. Jag önskar att jag kunde ringa dig och be dig komma över. Kanske kunde vi dricka te och du kunde hålla min hand och säga att det är ok att vara ledsen. Det känns bättre sen. Men just nu känns det inte alls bra. Jag kan nästan inte andas för all gråt och jag vet inte varifrån den kommer och vad som kan få den att försvinna.

92

Livet är så skört och kort. I lördags gick min granne utanför mitt fönster och vinkade upp till mig. I måndags kom hon inte upp ur sängen och inatt gick hon bort. Hennes man låg bredvid henne hela natten fast han visste att hon var borta. Han ville finnas vid hennes sida ända till slutet och lite till. Det kanske är det som gör att det blir värt allt. Att veta att man inte ens är ensam när man inte finns mer?

91

Det har gått lång tid sen jag lämnade mitt gamla liv. Jag har kännt mig så stark och så säker. Och jag är fortfarande säker men nu börjar en saknad smyga sig på. Efter att du kom in i mitt liv gick allt så fort. Jag kunde inte vara kvar för det hade inte varit äkta för någon. Men nånstans trodde jag att jag lämnade det för något annat. Nu lämnade jag bara och när jag ser alla minnen och tänker på alla dagar så undrar jag när jag visste att det inte gick att vända tillbaka. Och vissa stunder kan jag t om undra om det var värt det.

90

Jag har tänkt på dig hela helgen. Jag har väntat på att du ska höra av dig. Nu är jag besviken igen. Men det är mitt fel, jag låter dig komma in fast jag vet att det blir så här. Jag vill så gärna att du ska ringa mig när du vaknar och är svag och darrig och vill bara somna och aldrig gå upp igen efter att du varit ute och druckit alldeles för mycket vodka. Det är det du helst dricker. Ren vodka. Jag vet att du blir så bakfull att det håller i sig ända till tisdag. Du är alltid trött och lite grinig de första dagarna varje vecka. Men det är då du borde vara med mig. Prata om ingenting och äta på thaien som vi båda gillar. För att ha glada och lätta saker som tar bort all ångest. Jag kan ta den åt dig, ångesten alltså.

89

Jag fick just det finaste smset. Det var inte från dig. Det stod. Jag saknar dina ögon ditt hår din värme jag saknar hela dig. Det är han med de starka armarna och den varma kroppen som skriver. Varför är det inte du? Vad ska jag göra med det här när det bara är dina ord som räknas?

88

Jag sitter på tåget hem. Det var längesen jag längtade så mycket efter att få komma hem. Mitt hem är det vackraste och det är helt rent. Det är bara mitt och det är bara jag som ligger i min säng om natten. Den enda jag vill ha bredvid mig intrasslad i mina lakan är du. Jag vet att jag inte borde men jag kommer att smsa dig och fråga vad du gör och om du har det bra senare. Ber du mig komma över kommer jag att strunta i att jag vill åka hem. Att ligga nära dig är viktigare.

87

Jag har redan tänkt ut allt. Du kommer att tycka att det är perfekt. För oss är det perfekt. Vi kommer att bo där jag bor nu. Där solen stiger och sjunker utanför vårt fönster och där gräset är grönt och lugnet finns överallt. Där alla ord är vackra och där vi kan promenera barfota hand i hand över ängarna ner till vattnet. Vi kommer att ha kvar din lägenhet. Du behöver få vara ensam och jag behöver få sakna dig. Att längta och vänta gör att det aldrig blir tyst inuti. Jag kommer aldrig låsa dörren så att du alltid vet att du kan komma hem när du vill. Vi kommer att titta på varandra och undra hur det kunde bli så bra tillslut.

86

Du har lärt mig att vänta. Jag fyller mina dagar med mitt liv medans jag väntar på dig. Det är som om vi är tillsammans men den enda som vet om det är jag. När vi ses är det som att komma hem och jag får hälften av oss för en stund. Tillräckligt för att hinna samla ihop lite av dig så att det räcker de veckor jag väntar på att få vara med dig igen. Jag har aldrig tyckt om att vänta, men jag tycker om dig.

85

Du sa att du lyssnar på Melissa Horn. Jag lyssnar på alla hennes låtar och gråter ända inifrån. Gråter du när du hör hennes ord? Jag tänker på dig och tårarna rinner så mycket att det samlas alldeles blött under min haka. Du är med hela tiden och även om det mest gör ont så är det skönt att veta att det inte är så lätt att bli av med dig.

84

Men du känner ingenting, du som skriver om vad kärlek är. Den meningen är skriven till dig säger du. Jag vill inte att det ska vara så.

83

Du sa att det bästa du vet är när jag drar fingrarna genom ditt hår i nacken. Jag tänkte att det är tur att det är det bästa jag vet med

82

Jag har låtit andra komma nära. Inte nära inuti men nära utanpå. Jag har försökt se något annat än ditt ansikte när jag blundar och det finns så underbara killar med vackra ögon och starka armar och stora hjärtan och varma kroppar. Men jag är helt likgiltig. Jag låtsas och skrattar och leker med blickar och trycker min kropp mot andra när vi kramas men den enda jag tänker på är dig. Jag skulle byta alla mot dig.

81

Vi låg i mörkret under samma täcke. Vår hud var fuktig mot varandra för det var så varmt. Du sa att det inte gjorde något. Du berättade om dina glada stunder. Om promenader och om kvällar framför brasan och om ledsna hjärtan över påkörda kaninungar. Du sa att du ville att vi skulle ta bilen och åka på utflykt till en förort ingen av oss varit i tidigare. Vi skulle göra ett pizzastop och sen hitta en sjö att sitta och äta kakor som du bakat. Jag har alla mina känslor för dig i ett eget rum inuti. Det är så långt in att det du säger fladdar till och bränns men inte riktigt når fram. Jag vill inte hoppas och jag vill inte tro. Men när jag är ensam och öppnar bara lite så går jag nästan sönder av allt som finns för dig och som jag inte låtsas om annars.

80

Du skulle få mars. Alla mina ord skulle vara till dig den månaden du fyllde år. Jag lekte med tanken på att ge dig den här bloggen. Kanske om jag träffat någon annan som blivit viktigare. Då skulle jag kunne ge dig alla ord och säga att du gett mig så mycket. Allt jag kännt och alla tårar och alla tankar och alla drömmar och alla stunder då jag hoppats och längtat. Allt det har du gett mig, även om du inte ens vet det själv. Men nu är det april och jag har legat framför dig med dina andetag i nacken och din arm mellan mina bröst och kännt din hud mot min när du dragit mig närmare. Och du har sagt att du tycker om mig och jag tvingar mig själv varje dag att inte släppa ut allt jag känner. Du är som gjord av glas. Jag håller din hand så försiktigt att jag nästan inte nuddar av rädsla att du ska gå sönder och försvinna.

79

Dina meddelanden brukade vara korta och alltid avslutas med en punkt. Nu använder du ord som fantastiskt och underbart och avslutar med utropstecken. Jag skrev ett sms och frågade om det är våren som gör underverk. Du svarade att det är jag. Jag är dina utropstecken. Jag började gråta.

78

Vi var båda ute igår. Jag stod tätt intill han med de vackraste ögonen och mina underbara vänner. Du hörde inte av dig. Jag ringde dig och frågade om du ville hitta på något. Jag var trött och ville bara ta det lugnt. Du vill ju helst inte gå utanför dörren. Inte med mig i af. Så perfekt tänkte jag. Men du skulle ut med dina kompisar ikväll igen och jag sitter hemma med ett glas vin och tänker att nu är det dags att släppa taget.

77

Jag ringde dig. Sa att jag längtat efter dig. Du sa att det känns som så längesen. Vi pratade länge. Vi skrattade. Du sa att du tycker det ska bli roligt att hjälpa mig att flytta. Jag sa att jag vill göra det själv eller ta hjälp av någon annan. Jag vet inte varför. Men jag är rädd för att träffa dig. Våra samtal har varit så bra. Du har sagt till mig att du verkligen anstränger dig för att göra saker som du vet gör mig glad. Samtal, spontan middag, planer om roliga saker framöver. Allt gör mig glad. Om jag träffar dig och vill krama dig och lukta på din tröja där den sitter närmast din hals och dra fingrarna genom ditt hår och du stöter bort mig eller inte vill tillbaka eller inte ens ser att jag försöker kommer jag att bli så ledsen. Jag måste vänta med att träffa dig lite till. Jag måste få bli lite starkare igen. Så att jag kan ha på mig alla murar och låta allt rinna bort. Låta min mun prata och mina ögon skratta fast allt inuti bara ligger i bitar.

76

Jag var i baren där jag träffade dig och din vän. Första gången vi var ute tillsammans. I den baren var jag med honom. Vi låg bredvid varandra i soffan. Jag såg hela tiden platsen där vi stått, där du sökt min blick och jag varit nervös för jag ville att din vän skulle tycka om mig. Blundade jag kunde jag se dig stå vid trappan och titta på mig. Men när jag öppnade ögonen låg han bredvid mig och smekte mig över kinden och sa att jag var vacker. Han böjde sig fram och kysste mig. Det var första gången jag kysst någon sen jag sovit hos dig. Jag blundade och önskade att det var du. Samtidigt var det berusande att öppna ögonen och ha hans ansikte så nära mitt. Han smakade så gott och allt var så lätt. Jag vet inte om jag kommer att vilja gå tillbaka till den där baren. Det var ditt ställe, nu är det ert ställe och jag vet inte var mitt ställe är längre.

75

Jag pratade om att vara tillsammans och om relationer med mitt ex. Han sa att han längtar efter att träffa någon att dela sin vardag med. Att han verkligen försöker att inte träffa någon nu för att sedan när han gör det kan han äntligen känna att det är ok. Att han haft sin egentid och nu bara kan gå tillbaka till det han vill mest. Jag träffar pojkar hela tiden. Jag leker med blickar och skrattar och ser läppar som jag vill trycka min mun emot mer än ofta. Jag älskar alla fjärilar i min kropp och jag vill aldrig att de ska sluta fladdra. Men jag vill inte ha någon nära. Jag vill inte låta någon komma in i mitt hjärta. Du fick komma in och du bara trasade sönder allt. Nu längtar jag efter dig fast den jag längtar efter inte ens finns. Du var den enda jag ville ha nära. Och du varken kan eller vill. Och jag är ensam.

74

Vi åkte tillsammans på tunnelbanan, jag och han med de finaste ögonen. Vi hade bokat upp en dag med bara roliga saker. Dagen gick fort. Jag kände mig så glad tillsammans med honom. Han frågade mig om mitt liv. Han ville verkligen höra mina svar. Jag sa att jag tyckte han var vacker. På alla sätt. Vi drack öl. Efter tre öl kom du som en stöt i magen. Jag ville gå in på toaletten och skicka ett sms till dig och berätta att jag saknade dig. Att jag ville åka hem till dig, ligga med min kropp nära din. Berätta att jag hade ont i halsen för all gråt tvingades vara kvar där när jag satt och log och pratade och låtsades vara hel. Men det gjorde jag inte. Jag åkte med honom hem. Lät hans armar hålla om mig hela natten. Drog mina fingrar genom hans mörka lockar i nacken och bara lyssnade på när han andades. Jag tyckte han var härlig. Jag vill verkligen att han skulle ta över. Bara för en liten stund bli så viktig att du försvann. När jag satt på tunnelbanan hem undrade jag varför vi inte hörts på så länge. Jag fick tvinga mig att inte ringa. Jag kanske kan tvinga dig att försvinna. Om jag tar en minut i taget och försöker se in i hans vackra ögon så kanske du inte finns kvar till slut.

73

Jag minns inte ens hur många gånger jag föreslagit att vi ska hitta på olika saker tillsammans. Jag har hela tiden velat samla på upplevelser som vi delat så att alla minnen blir som en blädderbok om vår tid med varandra. Jag vill kunna sitta och tänka på dig och plocka fram små minnen som jag sparat varsamt inuti och bara känna dem närsomhelst. Nu är det ju inte så det blev. Vi har inte gjort särskilt mycket tillsammans. Nej är ditt favoritord. Förutom att du är trött. Det ligger också högt på listan. Vi har ju egentligen inte ens nån tid tillsammans. Det enda man skulle kunna räkna som vår tid är kanske alla minuter som jag låtit dig göra ont inuti. Nu vet jag inte om jag är glad att det blev så? Det kanske är meningen att alla skratt är sparade till någon som tar emot dem och har kvar dem för att själv plocka fram dem någon gång då de behövs. Ja så måste det vara. De var aldrig till för dig.

72

Just nu när jag är så långt från dig vet jag inte hur det är med allt jag känner. Är det dig jag saknar? Jag tänker ju inte på dig särskilt mycket. Eller är du ett sätt för mig att få känna allt hela tiden utan att behöva göra något åt det? Efter många år då jag har gått på en rak linje med bomull runt hjärtat är det smärtsamt skönt att känna minsta lilla hugg. Du har varit alla mina hugg under ganska många månader. Men allt är värt det. Att gråta över hur ont du gör.

71

Både igår och idag har jag pressat min kropp tills jag har fått blodsmak i munnen. Jag har tänkt i mitt huvud. Jag hatar dig jag hatar dig jag hatar dig, om och om igen. Alldels efter har jag fått dåligt samvete. Du är ju det vackraste jag vet så det är klart att jag inte hatar dig. Jag vill bara dra mina fingrar över ditt ansikte och borra in min näsa i din halsgrop. Det är det enda jag vill göra. Jag saknar dig så det gör ont. Allt är som vanligt med andra ord. Jag vet att det blir lite bättre när jag springer. Jag låter varje kilometer och varje våg av smärta i kroppen vara ett bevis på att jag kan känna annat än det jag känner för dig.

70

Jag och han med de vackraste ögonen pratar varje dag. Vi skickar ord till varandra så fort vi kan. Han är yngre än jag. Har slät hud och mörkt lockigt hår. Han är lika vacker inuti som utanpå. Han är lång och smal och har konst av bläck på nästan hela högerarmen. Han får mig inte att tappa andan som du, men det suger till i magen när han ser på mig. Räknas det?

69

Jag ringde dig på väg hem i bilen. 17 minuter om jag kör i rätt hastighet. Du sa inte mycket. Jag pratade desto mer. Berättade om min dag, mina vänner, minnen från längesen och från alldeles nyss. Du sa att jag lät annorlunda. Min dialekt hördes. Jag sa att jag umgåtts i sällskap med dialekt. Men mest i sällskap med kärlek. Jag pratade verkligen jättemycket. Ord bara flöt i en strid ström. Det enda jag hörde i mitt huvud var jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig

68

Idag är det bara mörkt. Jag är less och innerligt trött på allt. Jag skulle vilja lägga mig i sängen, spela din musik och tänka på oss. Men bara att vilja göra det mest av allt just nu får mig att gråta. Jag är så satans tragisk. Jag vill inte det här mer. Kan du inte bara släppa taget.

67

Det jag inte förstår just nu är var jag ska göra av allt jag känner? Om jag inte får känna allt det här för dig vad ska jag då göra när det känns som mitt hjärta ska explodera? Ska jag bara ge det till vem som helst? Eller ska jag bara låtsas att det inte finns? Jag har kommit på mig själv flera gånger ikväll när jag har suttit och tänkt på dig. Tänkt hur mitt tålamod och mina villkorslösa kramar tillslut fått dig att förstå att du inte kan andas utan mig. Ja, det är tragiskt, och ja, jag har ingen som helst självaktning. Och nej, jag vägrar att acceptera hur det egentligen är. Vad ska jag göra när det känns som mitt hjärta ska dö utan dig. Jag får ju inte ens berätta hur mycket det finns för dig.

66

Idag ringde du igen. Du ville bara prata, sa att du mådde inte så bra just nu. Hade inte gjort det på ganska länge. Du blev hela tiden påmind om att man ska vara två och att du inte kan. Du frågade om jag tyckte det var jobbigt att prata om det här med dig. Jag sa nej. Såklart jag inte tyckte det. Du är min vän och jag bryr mig om dig. Och då ska man kunna prata om det mesta, att det var ju så här du ville ha oss. Du sa att det var sant, men att bara för att du visste att något inte fungerar betyder det ju inte att du inte vill ha det. Återigen förstår jag ingenting. Även om jag vill att du ska fortsätta prata, berätta mer om det du inte kan, men gärna vill ha, så låter jag det vara. Vi pratade om att vi skulle åka bil snart igen, att vi skulle laga mat tillsammans nu i påsk, att vi skulle höras mer i veckan. Du sa att det här är vad du behöver när du mår dåligt. Prata med mig, jag gör dig glad sa du. Du hade mått bättre efter vår middag igår. Du frågade om jag tyckte du var självisk. Jag vill inget hellre än att vara den som gör dig glad så även om du är självisk spelar det ingen roll för mig. Huvudsaken är att det är mig du vill ringa.

65

Jag fick ett meddelande från honom med långt svart hår och de vackraste ögonen. Vi pratade och skickade ord till varandra. Senare på kvällen sågs vi på samma fest, han fyllde år dagen efter och ingen hade firat honom. Jag sa att han kunde få tårta om han hörde av sig nästa dag. Jag trodde aldrig han skulle ringa men det gjorde han. Jag köpte tårta och han kom över till mitt jobb. Tårtan blev mat och öl på krogen alldeles bredvid. Vi satt i flera timmar. Det var som om vi sa samma saker, vi sa olika ord, men de betydde samma sak. Hans hår var inte svart. Det var mörkbrunt och lockigt. Han berättade att han hatade lockarna och att han annars alltid försökte ta bort dem. Nu hade han inte hunnit. Jag tyckte han var fin. Hans ögon var de vackraste jag någonsin sett. De var alldeles lena och mörka och jag visste inte om de var av sirap eller mossa och de ändrade sig hela tiden. Han berättade om jobbiga saker och jag tyckte han var lika vacker inuti som utanpå. Han hade också ett mörker precis som du, men skillnaden var att han inte ville vara i det. Han hade sett när det gått för långt och gjort något åt det. Nu var det mörka mest som en svag skugga bredvid honom, inget man tänkte på om man inte visste att det fanns där.
När jag åkte hem undrade jag om du skulle bli ledsen om jag berättade om min nya mörkhåriga vän. Om du skulle tycka att det var jobbigt att det fanns andra som hade lockar i nacken som jag bara ville dra fingrarna igenom. Du skulle kanske inte ens bry dig. Men tänk om, tänkt om det högg till i dig och du kände att du inte ville att det skulle vara så. Att det fanns andra. Skulle du säga det till mig då?

64

Och så ringde du tillslut. Berättade om din vän. Tjejen som du hör av dig till och som inte alltid svarar. Tjejen som också har ont i hjärtat för att hon vill vara nära dig men inte kan för att du inte kan. Hon nöjer sig inte, hon har en annan nu som inte är så bra för henne. Och det gör ont i dig. Du säger att du aldrig känner någonting, ändå har du ont nu. Du berättade att du varit hemma hos henne och tröstat sent. Att du var trött. Du är ALLTID trött ville jag skrika. Vad är det för fel på dig? Fixa din värdelösa attityd, jag orkar inte. Det ville jag skrika, men det gjorde jag inte. Jag hade alla murar på plats. Allt du sa om henne gick genom mitt vänfilter. Jag var din vän, du mådde dåligt och ville prata. Jag hade haft ett samtal dagen innan med en väldigt vacker och klok man, han hade berättat om egon, om hur vi lurar oss att vi är förälskade eller behöver någon när det egentligen bara handlar om att man vill bli vald och inte vill bli bortvald. Blir man bortvald vill man bli vald igen. Kan man ställa sig över det där kommer hjärtat att må så mycket bättre. Så det är vad jag gör just nu. Ställer mig över.

Du frågade om jag hann äta middag med dig. Du brukar aldrig vilja ses i veckorna och inte så gärna utanför din lägenhet så jag var inte alls beredd. Jag sa ja innan tanken på att jag egentligen inte borde ens hade formats. Vi gick till en liten och inte alls mysig thai. Du verkade glad. Visade grejer du gjort på din dator. Jag hade inte sovit mycket och såg antagligen väldigt trött ut. Tänkte hela tiden att jag önskade jag hunnit hem och fixa till mig så att jag hade varit fin för dig. Jag ville ändå att du skulle tycka att jag var vacker. Jag hade en tid att passa så jag körde hem dig. Det hade varit roligt. Att göra saker tillsammans. Äta, åka bil, skratta. Jag ville ju ha det där med dig. Men jag ville så gärna ha mun mot hud och fuktig andedräkt mot fingrar och höfter som trycker mot varandra också. Och hur ska jag kunna ta bort det? Så fort jag tänker på dig och på din hud så viker sig mina ben och du vill att jag ska vara din vän. Det är svårt.

63

Helgen har passerat utan dig. Någonstans hoppades jag nog på att få borra in min näsa i din halsgrop och känna doften av din hud någon av nätterna. Det är en så märklig känsla att sakna något man aldrig haft. Jag kan inte ens få mig själv att tänka på dig innan jag ska sova längre, skammen är för stor. Du verkar ha mått dåligt, bara varit hemma. Inte orkat prata. Det har ju inte med mig att göra. Ingenting du känner har med mig att göra. Därför är jag fel person att försöka trösta. Du skrev att du skulle ringa idag, jag går och väntar och tittar på mobilen. Jag hatar dig för det. Om du ringer kommer du vara tyst och sorgsen. Jag kommer att känna mig hjälplös och i vägen. Samtalet kommer att lämna ont inuti efter vi lagt på. Ändå går jag och väntar.

62

Så nu ligger jag här i min gamla säng. Jag har dragit ner rullgardinen, stängt ute solen och allt ljus. Jag har ont. I hela kroppen. Jag tänker lite på dig. Men känner bara tomt. Jag vet att inga tankar någonsin mer kommer att spela någon roll. Att du aldrig funnits för mig. Att jag aldrig varit den du tänkt på. Du kommer säkert att ringa när du är full och behöver en kropp att sova bredvid. Jag kommer kanske att svara. Kanske inte. Men det kommer aldrig att bli fint och vackert som det har varit för mig. Mitt i allt som gjort så ont så har jag trott att det finns en andra sida. Att vi kanske skulle komma ut tillsammans. Och att då skulle det vara värt allt. Skit i honom, säger min bästa vän. Det är för svårt. Och jag vet ju att det är det jag ska göra. Men jag vet att det kommer att göra ont. Men jag tycker det är ok med allt ont. Det är ju ett bevis på att du varit viktig för mig. Och det har du verkligen varit. Det har gått fort. Varit stort och intensivt. Så nu när jag ligger här med kramp i hjärtat och tårar som rinner över att det känns som du lämnat mig så låter jag det göra ont. Jag vet att det är bra för mitt ljus att få slockna ibland. Då blir det starkare sen.

61

Du sa att jag skulle komma över. Jag visste att jag inte borde, men jag släppte allt. Jobb, fest, vänner och satte mig i en taxi till dig. Vi satt vid ditt bord och drack öl och pratade. Du berättade att du hade en vän som mådde dåligt, du hade lovat henne att du kunde komma över om hon behövde. Jag frågade varför du bett mig komma om det fanns risk att du behövde åka. Du sa att risken var minimal. Jag kunde inte andas inuti, så ont gjorde det att veta att jag inte var viktigast. Du sa att du antagligen var orsaken till att din vän mådde dåligt. Jag ville kräkas. Det enda som fanns i mitt huvud var jag vill härifrån jag vill härifrån jag vill härifrån jag vill härifrån jag vill härifrån. Men mina läppar pratade och log. Mina händer lyfte glaset och jag drack öl och jag frågade hur du mådde. Du sa att du tyckte det var otroligt jobbigt att inte få svar. Du hade mailat henne och frågat hur hon mådde och om hon ville att du skulle komma förbi. Hon hade inte svarat. Du sa att du verkligen inte tyckte om det. Att inte veta. Jag såg på dig att du mådde dåligt. Jag mådde dåligt. Sämre än någonsin. Jag var din svans och du var hennes. Jag var i helt fel ända. Det blev bara tomt. Hur skulle jag kunna känna efter det här. Det gjorde för ont. Då var det lika bra att bara låta det vara tomt. Du frågade om jag ville sova över. Jag var tom och ville bli osynlig. Helst försvinna helt. Få vara någon annanstans där jag var hel och där det inte gjorde ont och där inte du fanns. Ett ställe där jag aldrig träffat dig. Där jag hade mitt liv och jag var nöjd och glad och inte visste hur det var att tycka att födelsemärken på ditt bröst var det vackraste i världen och där lockigt hår i nacken inte spelade någon roll och där läppar mot hud inte gjorde att världen stod stilla. Så jag åkte hem. Hem till mitt gamla liv och åt glass.

60

Igår var en dålig kväll. Vi pratade i telefon. Jag hade mått dåligt kvällen innan, skickade sms till dig på natten. Berättat att jag hade ångest, att jag visste att du sov, men att det kändes bättre ändå, bara att få ha skickat lite ord till dig. Du hade ringt på morgonen frågat hur jag mått. Jag kunde inte berätta allt men jag försökte. Vi pratade om det senare när du ringde. Jag stod mitt bland alla människor, försökte hitta en tyst vrå för att kunna höra dig bättre. Du vill prata om oss. Vart vi var på väg. Jag blev trött, kände att jag inte orkade. Det var så mycket regler och riktlinjer med dig. Jag sa att vi var inte på väg någonstans och att det var väl hela poängen. Du sa att vi inte bara var vänner längre, att vi låtit våra kroppar var nära och att då var det svårt att ha kvar vänskapen. Jag sa att du fick berätta hur du ville ha det så skulle det bli så. Så var det alltid. Jag blev irriterad. Jag förstod inte vart du ville komma. Du ville ju aldrig till samma ställe som jag i af. Du sa att du var rädd att vi skulle förlora varandra som vänner om vi lät oss ryckas med för stunden. Jag sa att jag hellre hade stunderna än samtalen. Jag hade aldrig varit intresserad av att ha dig som vän. Du la ner alldeles för mycket kraft på att må dålig. Jag la all min kraft på att må bra. Är man nära suddas det ut. Då är kropparna tätt intill och andetagen lika varma.

59

Idag är det fredag. Jag har hört av mig till dig flera gånger den här veckan. Du åkte på din resa som jag inte var med på. Du skickade ett mms. Jag hade bett om att få vara med fast härifrån. Jag har frågat om du vill ta en öl. Du har sagt att du sovit dåligt och behöver vila. Jag skickade tidigare idag ett mail och frågade om vi skulle hitta på nåt senare ikväll. Du sa att du eventuellt hade planer men att du skulle återkomma. Så med andra ord är allt som vanligt. Jag har berättat om den här bloggen för min bästa vän. Hon här läst allt och säger att hur gärna man än vill så är det ibland bara för svårt. Jag vet att hon har rätt. Men tanken på att aldrig mer få ligga med din varma kropp bakom mig är för jobbig. Hur ska jag göra för att du ska försvinna? För att jag ska se allt för vad det egentligen är. Att jag vill vara med dig men att du vill inte vara med mig. Du tycker säkert om mig, men inte tillräckligt för att det ska vara värt att kämpa för. Men det är ju så det är.

58

Dagen efter beställde du pizza till oss, du gick och hämtade den medans jag låg kvar i sängen. Jag var egentligen inte så hungrig, men jag åt upp allt, till och med kanterna. Efter det la jag mig i sängen. Trodde du skulle komma efter. Det gjorde du inte, du satte dig på sängkanten, gick runt i lägenheten, pillade med din dator. Det var dags för mig att gå.

Din sång

Du hade aldrig hört den här sången. Inte med mig i af. Men precis så här ville jag att det skulle vara för dig

57

Vi åkte hem till dig, låg på din säng och pratade. Du sa att allt kändes så svårt att du inte visste hur du skulle göra. Jag sa att du gjorde saker svårt. Att vi bara skulle umgås och vara glada och ha roligt tillsammans. Att jag inte ville ha något seriöst utan att jag bara vill ha nån som jag kunde få andas hos ibland. Jag ville gärna att den personen skulle vara du. Men gick inte det så skulle det säkert dyka upp andra. Jag vet inte om det var sant det jag sa eller inte. Jag visste inte riktigt vad jag kände på riktigt och vad jag fick mig själv att känna längre.
Vi pratade om att vara nära. Du drog mig till dig. Din hud var alldeles varm och spåret efter mitt finger över ditt bröst blev alldels knottrigt. Jag hörde på din andning att du tyckte om att ha mig där. Jag darrade i hela kroppen. Det var helt underbart och samtidigt så otroligt smärtsamt. Vi låg nära och vi andades på varandras hud. Mina fingrar drog över dina läppar precis som jag alltid velat göra. Din andedräkt var varm när du vände dig mot mig och försiktigt bet mig i läppen. Vi låg så länge. Våra kroppar lekte och retade varandra. Din mun mot mina läppar. Jag förstod plötsligt vad jag aldrig haft tidigare. Den här attraktionen var så stark att vi knappt behövde röra vid varandra för att vi skulle dras med och glömma allt runtomkring.
Jag somnade med din kropp nära min. Du höll mig hårt och jag kände dina andetag i nacken. Jag önskade att jag kunde vara under ditt skin, så nära ville jag vara. Den natten sov jag djupt och drömlöst. Jag vaknade och du låg kvar. Det var enkel lycka. Jag gillade enkelt.

56

Jag var på fest med min vän. Jag skrattade och dansade och var glad. Fast det nådde inte riktigt ändå fram. Helst hade jag velat vara med dig. Kanske ätit middag tillsammans. Tagit nån öl. Pratat om vikiga saker i flera timmar. Saker som gör att det känns rätt i magen. Att efteråt så är allt lite tydligare och klarare. Jag visste att du var med en vän. Jag smsade såklart och frågade hur du hade det. Hur skulle jag få mig själv att sluta med det? Sluta höra av mig. Jag tänkte alltid att nu skulle jag vänta, låta tiden gå och ha tålamod. Jag brukade klara någon timme. Tragiskt.
Du ringde sa att du var på väg hem, frågade om jag ville följa med. Jag och min vän hade åkt vidare. Jag ville inget hellre än att åka hem till dig. Min vän blev arg. Just då spelade det ingen roll, hon hade åkt ifrån mig många gånger. I taxin ringde du igen och sa att det blivit ändrade planer. Att du och din vän skulle ta en öl, du ville att jag skulle komma dit. Du ville att jag skulle träffa honom. Jag kände mig obekväm i mina kläder men hann inte åka hem och byta om. Jag var så glad att du ville att vi skulle ses. Både du och jag, men också att jag skulle få träffa din vän, jag visste att han var viktig för dig. Jag beställde en öl, ställde mig hos er. Jag var nervös, det märktes nog ganska mycket. Du tittade på mig, Jag såg att du såg att jag inte var så säker och avslappnad som vanligt. Jag ville så gärna att din vän skulle gilla mig. Du gav mig en komplimang. Du sa att jag var vacker och charmig. Jag kunde inte låta bli att le. Så var det alltid när du sa snälla saker till mig. Jag släppte in dem och lät dem lysa upp allt. Jag sparade allt och vårdade dem för att hela tiden kunna ta fram dem när jag behövde. Allt som var du för mig hade jag pusslat ihop från de snälla ord du gett. Det var inte så många men tillsammans blev det bra.

55

Jag var ute och åt med mina vänner. Du var också ute. Fast på ditt håll. Jag skickade ett sms och frågade vad du gjorde. Om du hade roligt. Han som hade lagt handen på min höft kom med sin vän. Vi gick alla vidare. Det var roligt. Vi var ett roligt sällskap. Jag lyckades låta bli att tänka på dig resten av kvällen. Jag lät mig dras med av honom. Det var lätt och det var enkelt. När jag skulle gå och lägga mig skickade jag ett sms till dig. Jag lät nog mer arg än jag ville. Jag frågade varför du inte bara kunde svara. Du fick mig att känna mig som en idiot återigen. På morgonen när jag hade ont i magen av kvällen innan såg jag att du svarat. Du hade skickat två meddelanden. Jag skulle skicka ett sms till en vän men skickade till dig. Den vanligaste men jobbigaste tabben. Du ringde upp direkt. Jag kunde inte svara. Du ringde igen senare på dagen. Sa att jag varit arg på dig igen. Jag sa att det var lugnt, att jag fick skylla mig själv som hörde av mig.

54

De här tankarna roade jag mig med hela veckan. Tankarna på vår resa. De gjorde inget att du inte hörde av dig. Dagarna flöt fram i ett behagligt tempo med dig lite diffust i bakgrunden. Du fanns i mina tankar men nu visste jag att det var där du var bäst så det var där jag tillät mig att ha dig. Även om det var myrsteg så var det ändå steg i rätt riktning. Jag insåg att tålamod var det jag skulle komma längst på när det gällde dig. Tålamod och att inte låta saker komma åt mig. Varje gång jag kände besvikelse eller blev ledsen eller inte förstod. Så försökte jag tänka att du inte tänkte som jag. Att du menade säkert det jag ville att du skulle mena, men det kom inte riktigt ut på rätt sätt. Och tänk. Det funkade.

53

Jag föll inte så hårt som jag trodde. Varje gång jag tänkte på dig, din varma kropp bakom min så vek sig mina knän. Du påverkade mig på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Men det var förvånadsvärt lätt att resa sig igen. Jag hade lärt mig vid det här laget att ha dig i mitt liv var verkligen inget jag kunde räkna med. Ibland dök du upp. Rörde till saker och ting och vände upp och ner på allt jag kände och sen försvann du lika fort som du kommit. Det var OK, så länge jag inte hade någon annan som var viktig och så länge jag inte lät dig komma in för långt. Du berättade att du skulle resa iväg veckan efter. Göra ett jobb över dagen, men att du skulle åka färja kvällen innan. Du berättade att du gjort resan förut, att du brukade ta en öl och äta middag själv och sen bara gå och lägga dig och sova bort allt hav som fanns emellan. Den kvällen låg jag och tänkte på oss där. Hur vi gick tillsammans, tittade på allt nytt och såg varandra. Skrattade och rörde vid varandras hud fast vi var bland folk. Hur du sa att du var glad att jag ville vara med dig och att från och med nu var det här ditt favoritställe för det var vårt.

dina låtar

52

Jag frågade om du hade en t-shirt jag kunde låna. Alla dina var för små för att vara stora på mig. Jag behöll mitt svarta linne som var långt som en klänning. Det var inte alls så jag hade velat se ut första gången jag fick sova med dig. Vi gick och la oss på en gång. Du la dig bakom mig och tryckte dig nära. Din arm var under min nacke, med min hand i din framför mig på sängen. Din andra arm var runt min midja, hade tagit min andra hand och låg mellan mina bröst. Du höll mig hårt och jag smälte. Vi passade perfekt. Allt låg på plats och jag kände dina andetag i nacken. Du andades inte med näsan utan bara med munnen. Dina andetag var tunga och djupa. Utan att jag kunde rå för det blev jag upphetsad. Det lät på din andning som om du också var det, även om jag visste att det inte var så. Jag sa det till dig. Du sa att jag aldrig nöjde mig. Även om du sa det som ett skämt så blev det jättestort för mig. Det var ju så det var. Jag nöjde mig inte. Jag ville hela tiden ha mer av dig. Om jag fick lite började jag tänka på hur det skulle vara att få lite till. Jag sov nästan ingenting den natten. När du vände dig om tog du min hand för att jag skulle följa med. När jag andades i din nacke kände jag din doft. Din hud var mjuk under mina läppar. Det blev varmt där jag andades. Du höll min hand hårt mot ditt bröst och jag ville gråta för att det var så underbart. Det här var allt som behövdes. Jag ville aldrig att natten skulle ta slut. Jag var glad att jag inte sov så mycket. Jag sparade varje ögonblick av din kropp nära min. För att kunna ta fram känslan när jag kände att du var för långt borta igen. För jag visste att det skulle bli så att jag skulle hamna där. På det stället där du inte var och där jag ensam fyllde alla mina dagar med dig. Men just då spelade det ingen roll, det var värt varje sekund av saknad.

51

Vi satt vid utgången. Du hade druckit. Jag var den som var mest nykter. Du försökte förklara. Berättade hur svårt det är för dig. Att du tyckte om mig och att det gör allt så mycket svårare. Jag lyssnade. Sa hur det kändes för mig. Allt jag velat säga dig under de här månaderna bara ramlade ut. Du sa att du kände dig värdelös. Jag sa att jag kände mig som en idiot. Vi frös, folk gick in och ut hela tiden. Vi flyttade upp till baren där det var alldeles för mycket folk. Vi satt bredvid varandra nära. Det var mycket ljud om kring oss, ingen kunde höra vad vi sa, men vi satt så nära att vi hörde bara varandra. Han kom, sa att de skulle vidare. Jag såg att hans ögon frågade om jag ville följa med. Jag sa att det varit roligt att ses och att vi skulle höras. Han gick. Det gjorde lite ont, men bara lite. Jag visste att jag inte skött det här så snyggt. Men så var det alltid med dig. Jag skötte inget snyggt i din närhet. Du sa att du ville att jag skulle följa med dig hem. Att du ville att jag skulle sova över. Jag tvekade. Jag ville inte falla tillbaka. Jag hade mått så bra utan dig. Jag hade heller inte rakat benen och jag hade tänkt på första gången jag skulle sova hos dig i flera månader och jag ville vara perfekt för dig. Jag ville att vi skulle vara perfekt. Min vän kom. Hon var arg. Hon hade letat efter mig. Hon gillade inte dig. Tyckte du bara gjorde mig illa. När hon gått åkte vi hem till dig.

50

Senare den kvällen hade jag suttit och druckit vin med två vänner. Vi hade skrattandes gått till en bar alldeles bredvid. Andra vänner anslöt. Vi stod alla och skålade och pratade. Speciellt en stod väldigt nära. Jag visste vem han var, det här var tredje gången vi sågs på det här viset. På fest, i sällskap av vänner. Jag lät honom vara nära, tyckte det var härligt med uppmärksamheten. Han sa att jag var en person han skulle kunna tycka mycket om. Jag blev glad. Jag hade knappt lagt märke till honom innan. Men han var fin, han hade vackra ögon. Han lyssnade på vad jag sa och log mot mig. Stod nära och lät handen nudda vid min höft. Jag flyttade inte på mig utan log mot honom. Det kändes bra. Det var lätt och enkelt.
I ögonvrån såg jag dig. Du gick mot mig. Ställde dig mellan mig och honom, precis som det var din rätt. Som om den enda som kunde stå nära mig var du. Vi stod alla tre väldigt nära under en lång sekund. Sen flyttade han på sig. Du sa att du ville prata med mig. Jag ursäktade mig och vi gick. Så lätt var det att rasera det fria, glada, lätta som jag trodde jag levde nu. Alla gånger jag stått och tittat efter dig, längtat efter att du skulle komma. Det var som du visste att du var på väg bort från mig och i sista stund bestämde dig för att du ville stanna. Det behövdes inte mycket.

49

Det var lördag. Det var din födelsedag. Du friade inte födelsedagar och ville inte att andra skulle gratulera dig. Jag hade ringt. Frågat om jag fick komma över med bakelser. Det var skrämmande lätt att bara fråga. Det låg inte så mycket allvar i det. Du var upptagen. Det var OK, jag satte mig på ett Café och åt lunch ensam. Jag var inte ledsen. Det gjorde inte ont någonstans. Jag var hel och i ett stycke. Du hade tyckt jag lät glad. Sa att du försökt ringa flera gånger under veckan för att fråga hur det var och hur jag mådde. Jag hade inte haft min telefon så det stämde säkert. Inte mycket att göra åt. Jag åt upp och gick ut till solen och till min dag. Det var en bra dag.

48

Nu ansåg jag mig vara botad från dig. Jag tänkte inte på dig varje dag längre. Jag hörde inte av mig. Du hörde inte av dig. Jag började se fram emot roliga saker med mina vänner på ett sätt som bara den som är helt fri gör. Jag bubblade inombords efter mitt första glas vin på fredagen istället för att kämpa med att inte höra av mig till dig. Det var så skönt, det var så lätt. Jag log mot främlingar i baren, på bussen. Jag slutade lyssna på dina låtar. Jag hade t o m en annan som jag tänkte lite på innan jag skulle somna. Men för att jag saknade det. Inte just dig, men att tänka på dig. Tänka på oss. Jag tänkte nästan samma saker nu, fast du var inte med. Det var en annan. Det gick inte lika bra, men det var ganska roligt. Lätt och säkert och ingen smärta alls med i bilden.

dina låtar

47

Dagen efter ringde du. För första gången när jag såg ditt namn på min mobil hade jag ingen lust att svara. Jag hade gått runt med värk i hjärtat och gråt i halsen och du var helt plötsligt skrattretande oviktig. Tillslut svarade jag. Som vanligt hörde du att det hänt nåt på min röst. Jag berättade vad som hänt. Jag hörde att du drog efter andan. Du var nog helt oförberedd på att jag som lever ett så ljust och glatt och lätt liv kunde råka ut för den smärta som just nu låg runt mig som en filt. En tung blöt filt. Du började berätta att samma sak hänt dig för många år sedan. Du frågade om jag ville prata om det. Jag kunde inte ens svara för jag kämpade så mycket med att hålla tillbaka all gråt. Du sa att jag kanske inte ville det, jag sa bara ja. Det var det enda jag fick fram. Jag tog luren från örat. Försökte andas. Svalde gråten, koncentrerade mig på annat. Vi pratade vidare. Du frågade om jag var irriterad eller arg på dig eller om jag bara var ledsen. Jag var inte irriterad eller arg. Jag var bara trött. Trött på dig, på oss, på mig. Jag sa att jag nog inte var så rolig att prata med. Du sa att man inte alltid behöver vara det. Du sa att du hade nya avsnitt av Lost hemma. Jag nappade inte utan sa bara att det roligt för dig, då hade du något att se fram emot ikväll. Vi la på. Jag kände mig tom. Du var så oviktig när det verkligen kom till kritan. Om du varit min person hade du fått vara med, fått trösta och laga. Nu var du ingenting.

46

Söndagar är inte riktigt mina dagar har det visat sig. Just den här söndagen blev min värld ordentligt omruskad och för en gångs skull inte på grund av dig. Hade saker varit annorlunda hade jag ringt dig. Du hade varit min första person. Nu var det inte annorlunda. Du var inte min person överhuvudtaget. Så du var inte den jag ringde.

dina låtar

ännu en

45

Jag slutade skicka sms och ringa. Jag hade blivit lite avtrubbad. Jag var så trött på att hela tiden få nej, eller inget svar alls. Så varje gång jag ville ringa så tänkte jag på hur det kändes när du svarade och var trött, stressad, eller hade ont i huvudet, hur du inte orkade göra något, skulle lägga dig tidigt eller var uppbokad med andra. Och då lät jag bli. Det var inte värt det längre. Jag ville omge mig med personer som fick mig att må bra. Enda gångerna du fick mig att må bra var innan jag skulle sova och låg och tänkte på den jag ville att du skulle vara. Så därför var jag tyst.

dina låtar

Den här blev snabbt en repeatfavorit

44

Allt upprepade sig gång på gång. Jag hörde av mig till dig. Ibland svarade du ibland inte. Vi bestämde att vi skulle ses, men samma dag ställde du in. Sa att du hade ont i huvudet. Jag pendlade mellan att hata dig och sakna dig. Tillslut sågs vi igen och åt thai och tittade på Lost. Du sa att du mådde dåligt. Sov och åt dåligt. Du såg trött ut. Du sa att det hände mycket jobbigt just nu. Du ville inte säga vad det var. Du behövde inte ens säga att du var trött och det var dags föt dig att sova den här gången. Jag visste vad som gällde och gick innan du behövde be mig. Jag insåg att jag lekt tom och hel så länge att det nästan var på riktigt nu. Jag lät dig inte påverka mig. Jag släppte inte in dig lika mycket längre.

43

Mina nattsms hade kommit tillbaka. Det var underligt hur mycket mer jag kände så fort klockan passerat 21 och jag tagit mitt första glas vin. Jag var på en fest. Min vän hade åkt hem och jag hade druckit för mycket rom med en yngre kille som hade svart långt hår och de vackraste ögonen. Jag smsade dig. Frågade vad du gjorde, sa att jag ville ses. Du sa att du var hemma, att jag skulle komma förbi. Du sa att jag skulle skynda mig. Jag insåg att tre glas ren rom inte var det smartaste att ha innanför västen när jag kom hem till dig. Du var nykter och jag visste att du hade svårt för berusade personer. Jag hoppade ur taxin en bit bort från din port. Jag gick fram och tillbaka en stund för att nyktra till. Jag trodde att det skulle hjälpa. Det gjorde det inte. Efter det minns jag inte så mycket. Jag kommer ihåg att vi låg på din säng. Jag låg på din arm, jag tror jag hade armen runt dig. Kanske innanför din tröja. Jag minns att jag försökte berätta något, men att jag hela tiden glömde vad jag skulle säga och fick börja om. Du var tyst, försökte avsluta mina meningar för att det inte skulle bli så pinsamt för mig. Jag var så full att jag ändå inte fattade någonting. Jag vet inte hur länge jag var hos dig, men när jag reste mig för att åka hem sa du att jag fick stanna om jag ville. Tack och lov gjorde jag inte det. En sista liten glimt av självbevarelsedrift.

En av dina sånger

Som du spelade för mig första gången jag satt på din säng

42

Klockan blev senare, du sa att du behövde sova. Jag låg i din säng. Sa att det var orättvist att jag skulle ut i kylan. Dålig karma. Jag sa det som om jag skämtade, men den enda jag önskade var att du skulle be mig stanna. Sova nära dig hela natten. Mina hintar var patetiska. Jag var patetisk. Tragisk, desperat, kläning och patetisk. Du såg allt det här, men var tillräckligt snäll för att inte förlöjliga eller förödmjuka mig mer. Du sa att vi fick prova det nån gång, att jag skulle sova över. Du hade räddat den lilla värighet jag hade kvar.

41

Vi tittade på Lost. Avsnitten hade inte sänts på TV än. Jag tyckte om att vi hade det gemensamt. Vi gillade Lost, vi hörde ihop. Märkligt hur så små saker blir så stora. Du hade lagt armen om mig. Eller jag hade lagt mig mot dig och du hade armen bakom mig. Detaljer. Jag vilade min arm över din mage. Genom alla tyglager kände jag värmen från din hud. Det var som om allt var elektriskt. Jag kände varje andetag, varje hjärtslag. Värmen från din hud värmde så jag nästan brände mig. Trots att det var tröjor och täcken emellan. Jag kunde knappt andas av rädsla att det skulle försvinna. Jag ville aldrig vara någon annanstans.

40

Det var söndag. Jag ringde och småpratade med dig när jag körde bil. Sa att om du fick tråkigt senare och ville hitta på nåt kunde du väl höra av dig. Du ringde på eftermiddagen. Sa att även om du tänkt ringa så kände du att du nästan var tvungen. Du visste att jag tyckte du hörde av dig för lite och du ville inte att jag skulle bli ledsen. Jag sa att så skulle du verkligen inte känna, fast inombord var jag glad. Du ville inte göra mig ledsen och var beredd att göra saker du inte alltid tänkt göra för min skull. Det var väldigt själviskt av mig att tänka så, men jag trodde verkligen att du på det här viset skulle känna att det inte var så hemskt att ha någon i ditt liv.
Jag köpte med mig thaimat och åkte till dig. Vi åt och pratade om lätta saker. Du var mer på din vakt än vanligt. Sa att du inte visste hur du skulle bete dig. Det hade inte gått så lång tid sen vi sagt att vi inte skulle höras mer. Du var rädd att göra mig illa igen utan att du menade det. Jag sa att det var lugnt. Att jag visste vad som gällde. Jag var trött i hjärtat och behövde bara få vara utan att känna så mycket. Det var en lögn såklart, men jag tror att du gick på det. Du sa att du avundades mig som kunde styra mitt känsloliv på det här sättet. Återigen hade du ingen aning. Det enda jag kunde var att hålla ihop alla bitar framför dig. Det var ju det enda sättet att få vara nära. Att låtsas vara tom och hel.

39

En förmiddag ringde jag dig. Jag vet inte varför, jag antar att jag var trött på att sakna din röst. Du svarade inte. Jag ångrade mig direkt när jag hade lagt på. Önskade innerligt att det skulle gå att ta bort mitt nummer från din display. Du ringde upp efter några minuter. Jag sa att jag saknade att prata med dig. Att jag bara behövt landa lite. Du sa att du hörde att jag hade fått distans i min röst. Du hörde alltid exakt hur jag mådde eller vad jag ville på min röst. Du var expert på nyanser. Vi pratade lite om neutrala och lätta saker. När vi lagt på började jag gråta. Jag hade inte alls fått distans till dig. Nu visste jag att jag skulle börja vänta på dig igen. På dina mail, sms och samtal. Men det var OK. Nu visste jag vad jag fick. Jag fick nöja mig eller låta bli. Jag valde att nöja mig.

38

Trots det var jag helt ointresserad av att träffa andra. Jag följde med vänner på olika fester och på krogen, men kom på mig själv med att stå och titta efter dig trots att jag visste att du inte var där. Jag började roa mig med att jämföra alla med dig. Ingen hade en chans. Jag tänkte på ditt hår som lockade sig i nacken på ett sätt som gjorde att jag fick använda all självkontroll jag hade för att inte dra fingrarna genom det. På din blick som fick mig att tappa andan. På dina födelsemärken som gick att skymta om du hade lite uppknäppt skjorta eller linne. Hur jag ville dra fingret över dina läppar för att få känna din varma andedräkt. Det här drev mig till vansinne. Jag längtade efter dig. Jag började gå och lägga mig tidigt bara för att kunna tänka på dig längre stunder innan jag somnade. Det här var ju inte bra, det insåg jag. Men eftersom det var det enda av dig jag hade kvar blev det allt viktigare.

37

Ibland undrade jag om du blivit så viktig för mig enbart för att jag aldrig fick vara nära dig. Att den bild jag hade av oss bara fanns i mitt huvud och inte hade något med verkligheten att göra. Jag försökte intala mig att det var så. Att du bara var en fix idé. Att även om det hade varit annorlunda hade vi inte varit med varandra. Du hade inte räckt till och jag hade inte nöjt mig.

36

Dagarna och veckorna gick, utan dig var de långa och tomma. Jag pratade mycket i telefon under den här tiden. Behövde höra mina vänner berätta om deras dagar och deras skratt. Jag försökte göra så mycket som möjligt. Träffade mycket folk och var ute mycket. Ofta blev jag för full. En gång drack jag så mycket att jag kräktes på toaletten på klubben där jag var. Jag tävlade med en kille vem som kunde dricka flest tequilashots. Det var det dumaste jag gjort sen jag lät dig komma in i mitt hjärta. Alla dagar efter kvällen före ville jag bara gråta. Jag saknade dig. Varje minut. Jag saknade din doft utan att någonsin fått vara tillräckligt nära för att känna den. Men jag visste redan hur du luktade. Helt underbart.

35

Jag hade berättat lite om dig för en vän. Tillräckligt mycket för att det inte skulle komma så plötsligt om vi började umgås mer. Men inte tillräckligt för att berätta att jag gått sönder. Att du var tusen bitar inuti. Jag tänkte fortfarande på dig innan jag skulle somna. Undrade om du tänkte på mig, saknade du mig? Jag var så arg på dig, jag önskade inget hellre än att du skulle ångra dig. Ringa och be om att få träffa mig. Säga att du inte kunde andas utan mig. Då skulle jag säga att det var för sent. Att du inte fanns i mitt liv längre. Det var de tankarna som gjorde att jag fungerade. Tankarna på att det var värre för dig. nu när jag inte ville ha dig längre.

34

Dagen efter skickade du ett sms. Frågade om jag kunde prata. Jag var upptagen. Vi skulle höras dagen efter. Trots att jag kände mig helt trasig så bubblade det till i mig över att du hörde av dig. Jag hatade dig för det.
Dagen efter ringde du, du sa att vi inte pratat klart. Att du egentligen inte ville maila om sånt här. Jag började gråta igen. Fast tyst så du inte skulle höra. Jag kunde inte säga något. Jag hade mina tårar på kinderna, i munnen, på halsen. De rann hela tiden under vårt samtal. Jag försökte verka oberörd. Sa att saker inte alltid blir som man tror. Du sa att du tyckte det var tråkigt. Att du var ledsen.
När vi lagt på grät jag ännu mer. Det kändes som jag skulle gå sönder. Eller som att jag redan var trasig och aldrig skulle kunna bli hel igen.

33

En förmiddag skrev jag ett mail till dig. Jag skrev att jag inte förstod varför du inte hörde av dig. Att jag inte förstod vad jag gjort fel. Att jag saknade dina mail och att jag kände mig som en idiot. Att om du tyckte om mig skulle du vilja höra av dig. Jag skrev att jag var ledsen.

Du svarade att jag inte förstod dig. Att du inte fungerade som jag var van vid. Att bara för att du inte betedde som andra betydde det inte att du inte tyckte om mig. Du var annorlunda och du visste att det gjorde människor besvikna. Därför höll du dig mest för dig själv. Att vara nära andra var svårt för dig.

Jag skrev att jag behövde distans till dig. Att jag behövde komma upp till ytan och kunna andas utan dig igen.

Sen grät jag. Jag grät så det gjorde ont. Allt i mig vändes ut och in. Det kändes som jag hade kramp. Kramp i hjärtat. Det gjorde så fruktansvärt ont. Jag förstod inte var all gråt kom från. Varför jag var så ledsen.

32

Efter att vi setts och du kramat mig länge när jag skulle gå kändes det bra. Kramen kanske hade varit lång mer pga mig, men det var bara detaljer. Jag ville få tillbaka våra mail. Jag saknade dem, jag saknade att få läsa om din vardag, om dina tankar. Vi pratade inte längre. Inte på samma sätt efter att jag berättat att jag trodde du var meningen. Du var tyst. Inga mail och inga samtal. Jag låtsades att jag inte väntade men varje dag, varje minut hoppades jag att du skulle höra av dig. Det var det enda jag gjorde. Väntade.

31

Du ringde och frågade om jag ville äta pizza och titta på film. Jag släppte allt och åkte till dig. Jag låg med huvudet på din mage. Jag var arg. Men det kändes som att får andas ut efter att ha hållit andan alldeles för länge. Jag slappnade av och kände att här var det enda stället jag ville vara på. Med dig.

30

Efter det slutade jag höra av mig. Ännu en gång. Jag var trött på att inte förstå och du påverkade mig mer än jag ville. Du hade blivit så viktig för mig och det skar i mig att jag inte var lika viktig för dig. Varje dag som gick utan att du hörde av dig hatade jag dig mer och mer. Jag var så arg på dig. Jag förstod inte varför du ville göra mig så illa. Jag förstod inte vad jag gjort fel. Varför du inte sagt något. Jag tänkte på allt jag ville säga till dig. Jag ville att du skulle veta hur ont du gjorde.

29

Jag åkte hem till dig med mat, vi skulle äta och kanske titta på en film. Vi pratade och jag berättade att du var den jag trodde var meningen. Att jag inte hade någon annan förklaring, jag var själv förvånad över att jag fallit så handlöst för dig. Jag såg att du tyckte det var jobbigt. Du sa att du var ledsen. Att du önskade att jag skulle förstå. Det sved i halsen, jag ville gråta, men jag skulle aldrig göra det inför dig. Jag vände bort blicken och tänkte på glada saker. Vi satt bredvid varandra i din säng och tittade på film. Jag rörde mig för mycket, du kommenterade det. Jag ville bara komma nära utan att det märktes. Innan jag gick berättade jag det för dig. Att jag tyckte om att vara nära. Du sa att jag borde sagt det. Vi kunde vara nära. Återigen förstod jag ingenting

28

Jag kom hem. Jag bestämde mig för att ge upp. Du skulle få din ensamhet. Jag skulle radera ditt nummer, sluta tänka på dig på kvällarna och försöka leva i nuet. Det gick inte så bra. Jag hörde av mig till dig när jag druckit lite för mycket vin. När jag lyssnade på din musik och inte kunde stå emot allt jag kände. Jag ringde när jag åkte bil. Du svarade oftast. Vi bestämde att vi skulle ses. Jag var glad

27

Jag började mail och smsa dig lite för ofta. Jag skrev och berättade om hur bra och fin du var. När dina svar var reserverade bad jag om ursäkt. Jag sa förlåt hela tiden. För att jag trängde mig på, för att jag inte lät dig vara, för att jag inte kunde låta bli att höra av mig på flera dagar bara för att du skulle få känna hur det var att sakna. Jag skrev att jag var rädd att förlora dig innan jag ens fått vara med dig. Du skrev att du inte skulle gå någonstans. Att du fanns kvar när jag kom hem. Återigen förstod jag ingenting.

26

Jag tänkte mycket på dina ord. Jag kunde inte tro att det var sant. Hade jag missbedömt situationen och dig så? All den ärlighet och allt innuti som vi gett varann. Hur kunde det inte vara något annat än meningen? Jag hade låtit mig dras med helt utan motstånd. Något jag annars aldrig lät hända. Och nu tog du det från mig. Du tog bort det varma. Jag vägrade acceptera att det skulle vara så. Du skulle inse att du hade fel. Att det bara var rädlsa. Jag kan hantera rädsla. Jag skulle visa dig att du kunde lita på mig, att jag ville ge dig allt i världen.

25

Vi pratade mycket i telefon. Jag låg på sängen och njöt av att höra din röst. Alla nyanser och ord. Jag spelade din musik och längtade. Jag försökte styra in samtalen på oss. På ett lätt och skämtsamt vis. Du sa att du inte kunde vara med någon. Att kärleksrelationer inte fungerade för dig. Jag blev tyst. Visste inte vad jag skulle säga. Valde att inte säga något och byta samtalsämne. Om jag låtsades som jag inte hört kanske det inte fanns?

24

Du smsade mig när jag satt på bussen. Du kunde tänka dig att fördriva lite tid om jag ville prata. Självklart ville jag det. Jag ville ju inget hellre. Vi pratade en och en halvtimme. Jag satt på trappan ner till busstoaletten. Det var kallt och blött, men det gjorde ingenting. För jag fick prata med dig. Jag skulle vara bortrest länge. Jag saknade dig så det gjorde ont. Jag fick hela tiden lägga band på mig för att inte skicka sms och berätta hur mycket jag tänkte på dig. Men jag kände att vi inte verkade vara på samma ställe. Du verkade inte alls vilja berätta att du tänkte på mig. Du kanske inte ens gjorde det? Jag vågade inte fråga. Jag visste inte om jag ville ha något svar. Än så länge tänkte jag på vårt liv innan jag skulle somna och det gjorde mig varm. Jag ville gärna ha kvar det.

23

Efter det slutade vi maila dagligen. Jag ringde dig ganska ofta och tänkte nog inte på att vi inte mailade så mycket längre. Jag tyckte att vi tagit ett steg i rätt riktning. Gått från mail till telefon. Jag kunde höra din röst så mycket jag ville. Det var bara en knapptryckning bort. Du ringde inte mig. Kanske någon endaste gång. Jag började fundera på varför du inte hörde av dig längre. Jag skulle resa bort över jul och nyår. Jag saknade dig redan. Men kände mig förvirrad. Hade jag missuppfattat allting eller hade någonting hänt?

22

Jag ville ta en öl. Jag frågade om du hade lust. Du sa att du inte ville dricka i veckorna, men att vi skulle hitta på något annat. Vi bestämde att jag skulle komma hem till dig efter att våra måsten var avklarade. Du hade bakat kakor. Jag berättade att jag inte hunnit äta någon middag. Du sa att du tänkt laga middag till oss, men trodde att jag skulle ha ätit. Vi skrattade lite åt det. Jag bannade mig själv för att jag inte sagt något till dig. Du bjöd på kakorna du bakat och varm choklad som du blandade ihop från grunden. Du sa att det saknades någon ingrediens. Jag tyckte det smakade underbart. Jag tyckte ju allt du gjorde var underbart. Vi satt i flera timmar och bara pratade. Jag ville inte att kvällen skulle ta slut, hoppades nästan att du skulle fråga om jag ville sova över. Det gjorde du inte utan sa istället att du började bli trött och behövde sova, du skulle upp tidigt. Jag kunde inte rå för det, men det bara skar i mig av besvikelse. Jag kunde vara vaken i flera dygn bara jag fick vara det tillsammans med dig. Kände inte du detsamma?

21

Jag föreslog att vi skulle hitta på något. Jag berättade i ett mail att jag hade en dålig dag. Jag vet egentligen inte om jag hade det. Kanske var den bara dålig för att jag gick och tänkte på dig utan att få vara nära dig. Jag saknade dig så intensivt hela tiden. Jag hade börjat se fram emot hur underbart det skulle vara första gången vi släppte taget och var nära varandra. Bara tanken på dig gjorde mig helt knäsvag. Jag älskade att tänka på dig. Jag spenderade långa stunder innan jag skulle sova med att tänka på dig, på oss, hur vi skulle ha det. Allt roligt vi skulle göra. Jag byggde upp ett helt liv. Jag somnade alltid glad. Jag visste att jag hade så mycket underbart att se fram emot.

20

Efter helgen skickade jag ett mail till dig. Du hade spelat två skivor då jag varit hos dig. Jag kände igen musiken på en av dem, men visste inte vem artisten var. Det spelade egentligen ingen roll. Det var redan min favoritmusik. Du mailade tillbaka, sa att det var trevligt och på tiden att vi setts. Du berättade vilka skivor du spelat. Jag gjorde en spellista som jag döpte till ditt namn. Jag lyssnade på den dag och natt. Var jag än gick fanns du i mina öron. Ibland kunde jag se dig sjunga texterna till musiken. Jag hörde din röst istället. Det var därför jag inte kunde sluta lyssna.

19

Jag var ute på stan. Jag och mina vänner hade ätit middag. När vi gick vidare gick vissa hem, vissa anslöt. Vi dansade. Jag minns att jag kände hur det bubblade av glädje. Jag kände mig vacker, jag hade roligt. Jag skrattade och lät min blick leka med andra i lokalen. När vi hamnade i en soffa och den sista skulle ge sig av letade jag upp en taxi. Jag skickade ett sms och frågade om du ville ses? Klockan var 05 på morgonen, jag ville inte att kvällen skulle ta slut. Du sa att du var hemma men att jag kunde komma förbi. Jag hade druckit för mycket, det var antagligen därför jag vågade. Du kom och öppnade porten och jag gick in. Din lägenhet såg inte ut som jag hade föreställt mig. Den var underbar. Det var antagligen för att du var underbar. Vi satt på din säng, du hade ingen soffa. Jag fick ett glas whiskey. Det var det sista jag behövde. Men jag ville ha något att göra. När jag druckit upp la jag på mage och pillade med ditt jeansben samtidigt som vi pratade. Vi pratade om allt, om livet och hur det är att leva. Klockan blev 08, jag sa att jag behövde åka hem, jag ville inte men visste att jag gått över gränsen. Inte med dig, men med mitt liv. Min mobil surrade. Jag stängde av ljudet. När jag kom hem var jag tvungen att ljuga. Hur skulle jag kunna säga att jag varit hos dig, legat på din säng och kännt att jag aldrig ville vara någon annanstans? Ingen visste att vi hade kontakt. Vi hade gemensamma vänner. Men vi var bara varandras och vi ville båda ha det så. Jag var rädd att du skulle försvinna om jag var tvungen att dela dig.

18

Det blev början på en lång mailkonversation. Dagligen under en lång tid skickade vi mail till varandra. Ibland flera stycken varje dag. Du skrev så vackert. Ofta med en sorgsen underton. Jag kom på mig själv med att vara helt ärlig. Inte gömma något utan låta alla ord bara komma från platsen där jag inte låter någon vara. Du tog fram ett mod hos mig. Jag vågade tro att det var ok, att det jag tänkte och kände var bra för att det var äkta. Jag tyckte du såg mig. Du såg att det fanns mer än det jag visar för alla. Dina mail blev som en vän som jag inte har men som jag alltid saknar. Du blev mer och mer viktig för mig. Om jag inte hörde av dig kunde jag känna mig gråtfärdig. Som att du lämnat mig. Det var det enda jag inte kunna berätta för dig. Jag visste att du tyckte om vår kontakt, och att den var viktig för dig. Men jag visste att du inte kände lika. Men det var för svårt för mig att tänka på så jag började intala mig att vi kände lika för varandra och efter ett tag var det min verklighet.

17

Du hade varit borta länge. Jag visste inte om du kommit tillbaka från din resa eller inte. Jag tänkte mer och mer sällan på dig. Mitt liv fortsatte som tidigare. Skillnaden var att jag levde på ett annat sätt. Du var inte med, men det gjorde inte så mycket. Du var en suddig person i utkanten, en orsak men inte en anledning. En dag fick jag ett mail från dig. Du frågade om jag ville hjälpa till med ett jobb. Jag var inte rätt person att fråga, det visste både du och jag. Jag trodde att det berodde på att du ville få det billigt som du kontaktat mig. Det stack till av irritation. Jag var besviken hur det slutat sist vi hördes, jag blev besviken över varför du hörde av dig nu. Trots det skrev jag att jag kunde hjälpa till och att vi kunde ses och prata igenom det om det blev aktuellt. I ditt svar avslutade du med en fråga hur jag mådde och hur jag hade det.

16

Jag stannade inte så länge efter att ni kommit. Det hade blivit fel. Jag hade velat vara så mycket och säga så mycket. Men allt kom ut för fort. Min vän var på besök. Vi åkte hem till henne. Jag skickade ett sms och bad dig komma över. Din lägenhet låg alldeles bredvid. Du skrev att du skulle upp tidigt, behövde sova. Jag svarade att det gjorde du rätt i. Jag hoppades att min besvikelse hördes mellan varje ord.

15

Jag fick en inbjudan. Det var en tillställning som en gemensam vän hade. Vi hade inte hörts på ett par veckor. Du svarade att du skulle gå. Jag satt på jobbet, hade alldeles för mycket att göra men åkte ändå hem för att byta om och göra mig fin. Jag kom tidigt. Tittade hela tiden mot dörren för att se dig komma in. Jag hann gå till restaurangen mitt emot för att se mig i spegeln och rätta till håret. Jag hade försökt klä mig så som jag trodde du tyckte om. Hade håret så som jag tyckte mitt ansikte blev finast i. Du och din vän kom. Jag såg bara dig. Dina ögon gjorde mig yr. Du såg på mig. En blick, inga ord men tusen känslor. Jag stammande fram till din vän att jag lämnat mitt liv. Jag ville att du skulle höra. Du stod med ryggen mot mig men jag kände att du hörde varje ord. Det var till dig jag sa att jag hade plats för annat.

14

Efter det mailade vi litegrann. Att få mail från dig var det bästa jag visste. Det gjorde verkligen min dag till en bättre dag. Samtidigt kände jag att mitt liv inte fungerade längre. Det var mycket som gjorde att jag kände så. Du var en av orsakerna. Men då inte den största. Men du fanns ju hela tiden i bakgrunden. Nu hade det gått över ett år sen jag såg dig första gången.

13

Du skrev att du letat på nätet för att se om jag var den du trodde. Du hade hittat sidor om mig. Du tyckte jag var duktig. Du skrev det precis som dina sms. Enkelt, formelt. Det spelade ingen roll. Jag var glad. Du tyckte jag var duktig och du var inte irriterad. Jag skrev ett alldeles för glatt och flamsigt svar. Jag tror allt jag kände lös igenom i varje ord. Jag såg det själv, men det spelade ingen roll. Det enda jag vill var att visa dig att jag blivit glad över dina ord.

12

Några dagar senare fick jag ett mail av dig. Jag kunde knappt andas. Jag försöte låtsas som ingenting inför de andra. Skrattade och försökte skämta om det vi just diskuterat. Men inuti bankade mitt hjärta och jag visste inte om jag ville veta vad du skrivit. Du kanske var arg eller irriterad över mitt sms. Att jag hörde av mig efter alla månader. Att jag inte lät dig vara.

11

En natt skickade jag ett sms till dig. Jag vet inte varför jag gjorde det just då. Det låg flera månader mellan oss. Jag hade inte kvar ditt nummer, men du fanns hos nummerupplysningen och bara att se smset med ditt namn, adress och mobilnummer gjorde att jag kände mig nära dig. Ditt namn som jag tyckte var det finaste av alla. Du svarade och frågade vem jag var. Jag skämdes ännu en gång över att jag inte kunde låta bli. Bara låta dig vara.

10

Det gick flera månader. Ibland fladdrade du förbi i mina tankar. Jag försökte hålla dig utanför. Jag fokuserade på mitt liv och lekte lycklig.

9

Jag tänkte fortfarande på dig. Oftast innan jag skulle sova. Jag hade gjort dig till en person som var det viktigaste. Du gjorde att jag inte längre ville vara i mitt liv. Jag ville vara i ditt. Men helst i vårt.

8

Jag skämdes över mig själv. Över att jag gett efter och berättat för dig hur jag kände. Du hade inte gett mig något tillbaka. Du hade gått. Jag var rädd att du skulle berätta om det för våra vänner. Att jag skulle få skämmas även inför andra. Jag tänkte på dig och på det jag sagt ofta när jag körde bil. Jag önskade att jag kunde ta tillbaka varenda ord och fortfarande vara den coola tjejen som du tappade andan när du såg. Jag lyssnade mycket på Aerosmith - Cryin och du blev den sången. Töntigt kan man ju tycka. Men vad ska man göra?

7

Vi sågs på en fest. Vi hade pratat och jag hade dansat. Klockan var sent och jag hade druckit vin. Du hade druckit vodka. Vi var båda ganska fulla men det syntes mer på mig. Jag berättade att jag tänkte på dig. Att jag tyckte om mitt liv, men att jag inte kunde sluta tänka på dig. Helt plötsligt blev jag ledsen. Inte mycket, men tillräckligt för att jag inte ville möta din blick. Det berodde nog på vinet, men också på att nu var allt brutet. Nu hade jag sagt som det var och det gick inte att leka längre. Du sa att du förstod. Jag sa att jag var förvirrad. Du sa att du var tvungen att gå.

6

Ibland skickade jag sms till dig. Ibland svarade du, ibland inte. Dina svar var ofta formella, korta och sakliga. Jag blev alltid lite ledsen över att de var så korta. Men jag hittade på ursäkter som försvarade dig för mig själv. Hade jag tagit ett glas vin och var ute utan mitt liv hände det ofta. Annars brukade jag kunna lägga band på mig. Det var ju trots allt fel.

5

Jag hade börjat tänka på dig innan jag skulle somna. Jag tänkte på dig tillsammans med mig. I mitt liv. Hur du och jag var ett vi. Ett annorlunda vi. Ett vi som var lyckligt, bubblade och såg varandra varje dag hela tiden. Du ville följa med mig till min lycka och jag byggde din trygghet. Vi behövde egentligen inte prata, vi behövde bara titta. Vi förstod ändå.

4

Vi sågs på fester ibland. Vi hade gemensamma vänner. Jag gjorde mig alltid extra fin när jag visste att jag skulle få träffa dig. Jag vill att du skulle tycka att jag var vacker. Att du skulle vilja ha mig. Att det skulle vara lika svårt för dig att andas när du såg mig som det var för mig när jag såg dig. Jag ville alltid stå nära och prata. Om vi råkade röra vid varandra var jag tvungen att vända bort blicken för att du inte skulle se hur mycket det påverkade mig. Jag blev både modig och nervös på samma gång. Skrattade lite för högt, pratade lite för mycket. Tog ett andetag. lekte med dina ögon. Hittade tillbaka.Vi pratade utan ord och jag var tvungen att vända bort blicken alldeles för ofta.

3

Jag insåg att du fanns i min närhet. Hur skulle jag kunna träffa dig utan att det krockade med mitt liv?

2

Efter vårt första möte kunde jag inte sluta tänka på dig. Du besökte mina tankar både på dagarna och på nätterna. Jag visste ditt namn men inte mer än så. Jag hade nog tyckt att ditt namn var omodernt och gjort för en gammal man om inte just du hade haft det. Nu tyckte jag att det var det finaste namnet av alla. En dag när jag gick från arbetet satt du i mitt liv. Du satt i min soffa. Det var inte mig du var där för att träffa. Jag var för chockad för att kunna säga nåt. Jag fick inte fram ett ord. Jag trodde att det var ett skämt. Ett elakt skämt. Jag var tvungen att ringa min vän som varit med mig första gången jag träffade dig och fråga henne om det var på riktigt. Hon trodde inte det.

1

När jag gick in i lokalen var du den första jag såg. Det var som att bli väckt lite för hastigt. Jag kände mig förvirrad och försökte lägga tillbaka alla känslor där de skulle vara. Våra ögon talade med varandra över alla andra och jag lät dig lägga din hand på mig höft. När jag gick hem till mitt liv den natten visste jag att nåt hade förändrats.