34

Dagen efter skickade du ett sms. Frågade om jag kunde prata. Jag var upptagen. Vi skulle höras dagen efter. Trots att jag kände mig helt trasig så bubblade det till i mig över att du hörde av dig. Jag hatade dig för det.
Dagen efter ringde du, du sa att vi inte pratat klart. Att du egentligen inte ville maila om sånt här. Jag började gråta igen. Fast tyst så du inte skulle höra. Jag kunde inte säga något. Jag hade mina tårar på kinderna, i munnen, på halsen. De rann hela tiden under vårt samtal. Jag försökte verka oberörd. Sa att saker inte alltid blir som man tror. Du sa att du tyckte det var tråkigt. Att du var ledsen.
När vi lagt på grät jag ännu mer. Det kändes som jag skulle gå sönder. Eller som att jag redan var trasig och aldrig skulle kunna bli hel igen.