60

Igår var en dålig kväll. Vi pratade i telefon. Jag hade mått dåligt kvällen innan, skickade sms till dig på natten. Berättat att jag hade ångest, att jag visste att du sov, men att det kändes bättre ändå, bara att få ha skickat lite ord till dig. Du hade ringt på morgonen frågat hur jag mått. Jag kunde inte berätta allt men jag försökte. Vi pratade om det senare när du ringde. Jag stod mitt bland alla människor, försökte hitta en tyst vrå för att kunna höra dig bättre. Du vill prata om oss. Vart vi var på väg. Jag blev trött, kände att jag inte orkade. Det var så mycket regler och riktlinjer med dig. Jag sa att vi var inte på väg någonstans och att det var väl hela poängen. Du sa att vi inte bara var vänner längre, att vi låtit våra kroppar var nära och att då var det svårt att ha kvar vänskapen. Jag sa att du fick berätta hur du ville ha det så skulle det bli så. Så var det alltid. Jag blev irriterad. Jag förstod inte vart du ville komma. Du ville ju aldrig till samma ställe som jag i af. Du sa att du var rädd att vi skulle förlora varandra som vänner om vi lät oss ryckas med för stunden. Jag sa att jag hellre hade stunderna än samtalen. Jag hade aldrig varit intresserad av att ha dig som vän. Du la ner alldeles för mycket kraft på att må dålig. Jag la all min kraft på att må bra. Är man nära suddas det ut. Då är kropparna tätt intill och andetagen lika varma.