47

Dagen efter ringde du. För första gången när jag såg ditt namn på min mobil hade jag ingen lust att svara. Jag hade gått runt med värk i hjärtat och gråt i halsen och du var helt plötsligt skrattretande oviktig. Tillslut svarade jag. Som vanligt hörde du att det hänt nåt på min röst. Jag berättade vad som hänt. Jag hörde att du drog efter andan. Du var nog helt oförberedd på att jag som lever ett så ljust och glatt och lätt liv kunde råka ut för den smärta som just nu låg runt mig som en filt. En tung blöt filt. Du började berätta att samma sak hänt dig för många år sedan. Du frågade om jag ville prata om det. Jag kunde inte ens svara för jag kämpade så mycket med att hålla tillbaka all gråt. Du sa att jag kanske inte ville det, jag sa bara ja. Det var det enda jag fick fram. Jag tog luren från örat. Försökte andas. Svalde gråten, koncentrerade mig på annat. Vi pratade vidare. Du frågade om jag var irriterad eller arg på dig eller om jag bara var ledsen. Jag var inte irriterad eller arg. Jag var bara trött. Trött på dig, på oss, på mig. Jag sa att jag nog inte var så rolig att prata med. Du sa att man inte alltid behöver vara det. Du sa att du hade nya avsnitt av Lost hemma. Jag nappade inte utan sa bara att det roligt för dig, då hade du något att se fram emot ikväll. Vi la på. Jag kände mig tom. Du var så oviktig när det verkligen kom till kritan. Om du varit min person hade du fått vara med, fått trösta och laga. Nu var du ingenting.