65

Jag fick ett meddelande från honom med långt svart hår och de vackraste ögonen. Vi pratade och skickade ord till varandra. Senare på kvällen sågs vi på samma fest, han fyllde år dagen efter och ingen hade firat honom. Jag sa att han kunde få tårta om han hörde av sig nästa dag. Jag trodde aldrig han skulle ringa men det gjorde han. Jag köpte tårta och han kom över till mitt jobb. Tårtan blev mat och öl på krogen alldeles bredvid. Vi satt i flera timmar. Det var som om vi sa samma saker, vi sa olika ord, men de betydde samma sak. Hans hår var inte svart. Det var mörkbrunt och lockigt. Han berättade att han hatade lockarna och att han annars alltid försökte ta bort dem. Nu hade han inte hunnit. Jag tyckte han var fin. Hans ögon var de vackraste jag någonsin sett. De var alldeles lena och mörka och jag visste inte om de var av sirap eller mossa och de ändrade sig hela tiden. Han berättade om jobbiga saker och jag tyckte han var lika vacker inuti som utanpå. Han hade också ett mörker precis som du, men skillnaden var att han inte ville vara i det. Han hade sett när det gått för långt och gjort något åt det. Nu var det mörka mest som en svag skugga bredvid honom, inget man tänkte på om man inte visste att det fanns där.
När jag åkte hem undrade jag om du skulle bli ledsen om jag berättade om min nya mörkhåriga vän. Om du skulle tycka att det var jobbigt att det fanns andra som hade lockar i nacken som jag bara ville dra fingrarna igenom. Du skulle kanske inte ens bry dig. Men tänk om, tänkt om det högg till i dig och du kände att du inte ville att det skulle vara så. Att det fanns andra. Skulle du säga det till mig då?