51

Vi satt vid utgången. Du hade druckit. Jag var den som var mest nykter. Du försökte förklara. Berättade hur svårt det är för dig. Att du tyckte om mig och att det gör allt så mycket svårare. Jag lyssnade. Sa hur det kändes för mig. Allt jag velat säga dig under de här månaderna bara ramlade ut. Du sa att du kände dig värdelös. Jag sa att jag kände mig som en idiot. Vi frös, folk gick in och ut hela tiden. Vi flyttade upp till baren där det var alldeles för mycket folk. Vi satt bredvid varandra nära. Det var mycket ljud om kring oss, ingen kunde höra vad vi sa, men vi satt så nära att vi hörde bara varandra. Han kom, sa att de skulle vidare. Jag såg att hans ögon frågade om jag ville följa med. Jag sa att det varit roligt att ses och att vi skulle höras. Han gick. Det gjorde lite ont, men bara lite. Jag visste att jag inte skött det här så snyggt. Men så var det alltid med dig. Jag skötte inget snyggt i din närhet. Du sa att du ville att jag skulle följa med dig hem. Att du ville att jag skulle sova över. Jag tvekade. Jag ville inte falla tillbaka. Jag hade mått så bra utan dig. Jag hade heller inte rakat benen och jag hade tänkt på första gången jag skulle sova hos dig i flera månader och jag ville vara perfekt för dig. Jag ville att vi skulle vara perfekt. Min vän kom. Hon var arg. Hon hade letat efter mig. Hon gillade inte dig. Tyckte du bara gjorde mig illa. När hon gått åkte vi hem till dig.