40

Det var söndag. Jag ringde och småpratade med dig när jag körde bil. Sa att om du fick tråkigt senare och ville hitta på nåt kunde du väl höra av dig. Du ringde på eftermiddagen. Sa att även om du tänkt ringa så kände du att du nästan var tvungen. Du visste att jag tyckte du hörde av dig för lite och du ville inte att jag skulle bli ledsen. Jag sa att så skulle du verkligen inte känna, fast inombord var jag glad. Du ville inte göra mig ledsen och var beredd att göra saker du inte alltid tänkt göra för min skull. Det var väldigt själviskt av mig att tänka så, men jag trodde verkligen att du på det här viset skulle känna att det inte var så hemskt att ha någon i ditt liv.
Jag köpte med mig thaimat och åkte till dig. Vi åt och pratade om lätta saker. Du var mer på din vakt än vanligt. Sa att du inte visste hur du skulle bete dig. Det hade inte gått så lång tid sen vi sagt att vi inte skulle höras mer. Du var rädd att göra mig illa igen utan att du menade det. Jag sa att det var lugnt. Att jag visste vad som gällde. Jag var trött i hjärtat och behövde bara få vara utan att känna så mycket. Det var en lögn såklart, men jag tror att du gick på det. Du sa att du avundades mig som kunde styra mitt känsloliv på det här sättet. Återigen hade du ingen aning. Det enda jag kunde var att hålla ihop alla bitar framför dig. Det var ju det enda sättet att få vara nära. Att låtsas vara tom och hel.