53

Jag föll inte så hårt som jag trodde. Varje gång jag tänkte på dig, din varma kropp bakom min så vek sig mina knän. Du påverkade mig på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Men det var förvånadsvärt lätt att resa sig igen. Jag hade lärt mig vid det här laget att ha dig i mitt liv var verkligen inget jag kunde räkna med. Ibland dök du upp. Rörde till saker och ting och vände upp och ner på allt jag kände och sen försvann du lika fort som du kommit. Det var OK, så länge jag inte hade någon annan som var viktig och så länge jag inte lät dig komma in för långt. Du berättade att du skulle resa iväg veckan efter. Göra ett jobb över dagen, men att du skulle åka färja kvällen innan. Du berättade att du gjort resan förut, att du brukade ta en öl och äta middag själv och sen bara gå och lägga dig och sova bort allt hav som fanns emellan. Den kvällen låg jag och tänkte på oss där. Hur vi gick tillsammans, tittade på allt nytt och såg varandra. Skrattade och rörde vid varandras hud fast vi var bland folk. Hur du sa att du var glad att jag ville vara med dig och att från och med nu var det här ditt favoritställe för det var vårt.