61

Du sa att jag skulle komma över. Jag visste att jag inte borde, men jag släppte allt. Jobb, fest, vänner och satte mig i en taxi till dig. Vi satt vid ditt bord och drack öl och pratade. Du berättade att du hade en vän som mådde dåligt, du hade lovat henne att du kunde komma över om hon behövde. Jag frågade varför du bett mig komma om det fanns risk att du behövde åka. Du sa att risken var minimal. Jag kunde inte andas inuti, så ont gjorde det att veta att jag inte var viktigast. Du sa att du antagligen var orsaken till att din vän mådde dåligt. Jag ville kräkas. Det enda som fanns i mitt huvud var jag vill härifrån jag vill härifrån jag vill härifrån jag vill härifrån jag vill härifrån. Men mina läppar pratade och log. Mina händer lyfte glaset och jag drack öl och jag frågade hur du mådde. Du sa att du tyckte det var otroligt jobbigt att inte få svar. Du hade mailat henne och frågat hur hon mådde och om hon ville att du skulle komma förbi. Hon hade inte svarat. Du sa att du verkligen inte tyckte om det. Att inte veta. Jag såg på dig att du mådde dåligt. Jag mådde dåligt. Sämre än någonsin. Jag var din svans och du var hennes. Jag var i helt fel ända. Det blev bara tomt. Hur skulle jag kunna känna efter det här. Det gjorde för ont. Då var det lika bra att bara låta det vara tomt. Du frågade om jag ville sova över. Jag var tom och ville bli osynlig. Helst försvinna helt. Få vara någon annanstans där jag var hel och där det inte gjorde ont och där inte du fanns. Ett ställe där jag aldrig träffat dig. Där jag hade mitt liv och jag var nöjd och glad och inte visste hur det var att tycka att födelsemärken på ditt bröst var det vackraste i världen och där lockigt hår i nacken inte spelade någon roll och där läppar mot hud inte gjorde att världen stod stilla. Så jag åkte hem. Hem till mitt gamla liv och åt glass.