42

Klockan blev senare, du sa att du behövde sova. Jag låg i din säng. Sa att det var orättvist att jag skulle ut i kylan. Dålig karma. Jag sa det som om jag skämtade, men den enda jag önskade var att du skulle be mig stanna. Sova nära dig hela natten. Mina hintar var patetiska. Jag var patetisk. Tragisk, desperat, kläning och patetisk. Du såg allt det här, men var tillräckligt snäll för att inte förlöjliga eller förödmjuka mig mer. Du sa att vi fick prova det nån gång, att jag skulle sova över. Du hade räddat den lilla värighet jag hade kvar.