18

Det blev början på en lång mailkonversation. Dagligen under en lång tid skickade vi mail till varandra. Ibland flera stycken varje dag. Du skrev så vackert. Ofta med en sorgsen underton. Jag kom på mig själv med att vara helt ärlig. Inte gömma något utan låta alla ord bara komma från platsen där jag inte låter någon vara. Du tog fram ett mod hos mig. Jag vågade tro att det var ok, att det jag tänkte och kände var bra för att det var äkta. Jag tyckte du såg mig. Du såg att det fanns mer än det jag visar för alla. Dina mail blev som en vän som jag inte har men som jag alltid saknar. Du blev mer och mer viktig för mig. Om jag inte hörde av dig kunde jag känna mig gråtfärdig. Som att du lämnat mig. Det var det enda jag inte kunna berätta för dig. Jag visste att du tyckte om vår kontakt, och att den var viktig för dig. Men jag visste att du inte kände lika. Men det var för svårt för mig att tänka på så jag började intala mig att vi kände lika för varandra och efter ett tag var det min verklighet.