62

Så nu ligger jag här i min gamla säng. Jag har dragit ner rullgardinen, stängt ute solen och allt ljus. Jag har ont. I hela kroppen. Jag tänker lite på dig. Men känner bara tomt. Jag vet att inga tankar någonsin mer kommer att spela någon roll. Att du aldrig funnits för mig. Att jag aldrig varit den du tänkt på. Du kommer säkert att ringa när du är full och behöver en kropp att sova bredvid. Jag kommer kanske att svara. Kanske inte. Men det kommer aldrig att bli fint och vackert som det har varit för mig. Mitt i allt som gjort så ont så har jag trott att det finns en andra sida. Att vi kanske skulle komma ut tillsammans. Och att då skulle det vara värt allt. Skit i honom, säger min bästa vän. Det är för svårt. Och jag vet ju att det är det jag ska göra. Men jag vet att det kommer att göra ont. Men jag tycker det är ok med allt ont. Det är ju ett bevis på att du varit viktig för mig. Och det har du verkligen varit. Det har gått fort. Varit stort och intensivt. Så nu när jag ligger här med kramp i hjärtat och tårar som rinner över att det känns som du lämnat mig så låter jag det göra ont. Jag vet att det är bra för mitt ljus att få slockna ibland. Då blir det starkare sen.